Hur kunde denna byggnad hamna tillsammans med de andra underverken? Det är ju ”bara” ett tempel, sådana fanns det flera av i varje stad med anseende under antiken.
För de människor som faktiskt besökte templet är svaret enkelt. Det var inte bara ett tempel… det var det vackraste byggnadsverket på jorden… Det byggdes till ära till den grekiska gudinna som beskyddade jakten och den fria naturen. Det var Artemis (Dianas) tempel i Efesus.
Var låg det?
Den antika staden Efesus som låg nära dagens Selçuk, ungefär 50 km söder om Izmir (Smyrna) i Turkiet.
Underverkets historia
Trots att grunden till templet kan dateras till sexhundratalet före Kristus byggdes templet som försvarade sin plats bland underverken först runt 541 f Kr. Det var även känt som det stora marmortemplet, eller som tempel D. Ingen mindre än den Lydiska kungen Krösus (grek. Kroisos, lat. Croesus) bekostade det och ritades av den grekiske arkitekten Chersifron. Det dekorerades med statyer av brons gjorda av den tidens skickligaste konstnärer, Fidias, Polykleitos, Kresilas, och Phradmon.
Templet användes både som marknadsplats och för religiösa cermonier. Under många år besöktes helgedomen av handelsmän, turister, hantverkare och kungar som hyllade gudinnan. De offrade delar av sina rikedomar, pengar, djur och mat till henne. Nyligen gjorda utgrävningar på platsen avslöjar fynd från pilgrimer. Bland annat har man funnit statyetter av Artemis i guld och elfenben, örhängen, armband och halsband. Fynden kommer från så långt bort som Persien och Indien.
På natten den 21 juli 356 f Kr brändes templet ner till grunden av en man som hette Herostratos i ett försök att göra sitt namn odödligt. Han lyckades verkligen. Från hans vansinnesdåd kommer uttrycket ”Herostratisk ryktbarhet” som beskriver en person som gör något bara för att bli berömd. En person som inte har uträttat något som är värt att uppskattas men ändå får en plats i historien.
Underligt nog var detta samma natt som Alexander den Store föddes. Historikern Plutarchos skrev senare att gudinnan var ”för upptagen med att vaka över Alexanders födelse för att sända hjälp till det hotade templet”. Under de följande två årtiondena återuppbyggdes templet och kallades därefter Tempel E av arkeologerna. När Alexander den Store senare erövrade mindre Asien hjälpte han till att restaurera det förstörda templet.
När Paulus besökte Efesus för att predika kristendomen under det första århundradet efter Kristus träffade han på Artemis-kulten som inte hade några som helst planer på att överge sin gudinna. När templet återigen förstördes av goterna 262 e Kr svor folket i Efesus på att återuppbygga templet. Under trehundratalet e Kr hade dock de flesta runt Efesus konverterat till kristendomen och templet förlorade sin religiösa glans. Sista kapitlet skrevs 401 e Kr när templet revs ner av Johannes Chrysostomos.
Efesus övergavs senare och först under senare delen av artonhundratalet har platsen utforskats. Utgrävningarna frilade templets fundament och vägen som ledde till området som i dag är vattensjukt. Försök gjordes nyligen att påbörja en återuppbyggnad men endast några kolonner har rests upp.
Hur såg det ut?
Templets fundament var rektangulärt, som många tempel från samma tid. Till skillnad från andra liknande tempel var själva byggnaden helt i marmor med en vackert dekorerad fasad som vette mot en rymlig gårdsplan. Taket var gjort av cederträ och portarna av det finaste cypressträet. Trappsteg av marmor omgav grundfundamentet och ledde till den upphöjning som var ca 80 x 130 m. Kolonnerna var 20 m höga och i jonisk stil med kannelyrer. Totalt var det 127 kolonner, arrangerade i en rektangel över hela plattformen utom vid det mittersta av templet, cellan – gudinnans helgedom.
I templet fanns många konstverk, bl a fyra antika bronsstayer av amazoner tillverkade av den tidens skickligaste konstnärer. När Paulus besökte staden pryddes templet av förgyllda kolonner och silverstayetter och var dekorerat med målningar. Det finns inga bevis för att där fanns en staty av gudinnan själv men det finns ingen anledning att tro att där inte skulle finnas någon.
De tidiga detaljerade beskrivningarna av templet hjälpte arkeologer att rekonstruera byggnaden. Många rekonstruktioner som t ex den av H.F. von Erlach visade fasaden med en ingång med fyra kolonner som aldrig har existerat. I vilket fall som helst låg templets skönhet i de arkitektoniska och konstnärliga detaljerna som för alltid kommer att vara förlorade.
